Tuesday, November 26, 2013


Self portrait




 ISAAC HIRSCHE GRÜNEWALD



Isaac H Grünewald (1889 Stockholm – 1946 Norge i en flygolycka nära Oslo) 
Grünewald gift med 
1) konstnarinnan Sigrid Maria Hjerten 
2) konstnärinnan Märta Margareta Grundell (1937) 


Föräldrar: gårdfarihandl och antikvitetsuppköparen Bernard Wolf Grünwald och Laschke Schifre (Sofia Elisabet) Löw. 

Elev vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1905—08.
Matisses målarskola Académie Matisse i Paris där han gick fram till 1908 -1910. Egen målarskola i Stockholm från 1942 
1909 gjordes en utställning i Hallins konsthandel i Stockholm av gruppen "De unga" betecknar expressionismens genombrott inom svensk konst. 1912 bildade gruppen "De åtta" med utställning på Salon Juel Stockholm. 



Utdanning Katarina läroverk och senare på Södra latin var Grünewalds målartalanger upptäcktes av hans teckningslärare. Grünewald hoppade av gymnasiet och började på . Grünewald som i början av sin karriär ägnat sig åt stafflimåleri utvecklade med tiden en önskan att få uttrycka sig monumentalt. 

Grünewald var stark skribent och debattör och framstod som en radikal kulturpersonligher. 

Under 1930-talet fick Grünewald sitt publika genombrott och blev professor på Konstakademin 1932 efter att tidigare varit ledamot från 1926. 1938-1942 var Grünewald professor på samma ställe och 1942 startade han också en Konstnärsförbundets skola. 

Isaac Grünewald växte upp bland många syskon i ett mycket fattigt hem på Söder i Stockholm. Hans farfar var en från Polen invandrad jude och hans mor kom vid 18 års ålder till Sverige från Kurland. 











Hans konstnärliga begåvning framträdde tidigt. Det musicerades gärna i hemmet och Isaac spelade fiol, men det var till måleriet han oemotståndligt drogs, trots de praktiska svårigheterna att skaffa färg och duk. Han har själv som vuxen givit skämtsamt turnerade skildringar av sin möda med vindsteater och sprattelgubbstillverkning för att få de oundgängliga kontanterna till material av billigaste slag. 

Tvärs genom de humoristiska tonfallen klingar ännu den lidelse, som måste ha drivit den brådmogne pojken. Tecknat hade han gjort så länge han kunnat hålla i en penna, och vid tretton års ålder tillkom hans första oljemålning. Med utomståendes hjälp bereddes han tillfälle till fortsatt skolgång, och han hade turen att i Olof Sörling vid Södra Latin få en teckningslärare, som förstod hans specialbegåvning och var villig att hjälpa honom. Det är typiskt för den praktiska aktivitet, som hela livet skulle komplettera hans konstnärsgärning, att han inom skolan bildade en konstförening med fyra medlemmar, som fick disponera teckningssalen för sina intensiva övningar och diskussioner. 

Den lille främlingen, som då och allt framgent såg sig själv som en infödd stockholmare och söderkis, drömde om att få bli elev just där. Efter att endast ha visat upp några teckningar för Richard Bergh och Karl Nordström blev han genast antagen och vid 16 års ålder, ännu klädd i skolpojkens kortbyxor, började han vid skolan 1905. 

Han arbetade intensivt och ansåg sig speciellt stå i skuld till Karl Nordström för grundläggande lärdomar. Men också kamratkretsen, där man återfann bl. a Leander Engström, Einar Jolin och Gösta Sandels, kom att betyda mycket för honom.





Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald 1923






Efter att endast ha visat upp några teckningar för Richard Bergh och Karl Nordström blev han genast antagen och vid 16 års ålder, ännu klädd i skolpojkens kortbyxor, började han vid skolan 1905. Han arbetade intensivt och ansåg sig speciellt stå i skuld till Karl Nordström för grundläggande lärdomar. Men också kamratkretsen, där man återfann bl a Leander Engström, Einar Jolin och Gösta Sandels, kom att betyda mycket för honom.

Ungefär samma kamratkrets återfanns tre år senare i Paris och i Matisses legendariska skola. Påverkade av lärarens konst och hans tämligen sporadiska undervisning hjälptes eleverna åt att smälta de överväldigande intrycken. För Grünewald tycks det ha varit mötet med impressionisterna och med Cézanne, som satte de djupaste spåren. 

På den utställning som »De unga» 1909 anordnade i Hallins konsthandel i Stockholm och som för flertalet av dem utgjorde deras debut inför kritik och publik framgick att en ny generation hissat egna signaler, även om förändringarna ännu var mycket måttfulla. Den första duk, Tre kamrater (Waldemarsudde), som verkligen visar formatet på Grünewald's begåvning, målades detta år men bär ännu inte prägeln av hans färdiga stil.

Under åren 1910—11 blir rikedomen i Grünewald's palett alltmera påfallande, och omkring 1912 är han den fullt medvetne konstnären, som valt att arbeta i en fauvistisk, eller som han själv hellre benämnde den, expressionistisk stil. Fakticiteten och tyngden i färgskalan, som dröjt sig kvar hos konstnärsförbundamas elev, var borta, den övertydliga åtstramningen av kompositionen i Cézannes anda likaså. Kvar stod en genom Matisse frigjord, blommande färgskala, en frihet gentemot motivet och dess »avbildande», som dock aldrig överskred den tydliga identifieringens gräns, och en medvetenhet i dispositionen av färg, linje och yta, som uteslutande ställdes i den konstnärliga balansens och uttrycksfullhetens tjänst. 

Det var karaktäristika, som gällde flertalet gruppmedlemmar i »De unga» och senare i kamratkretsen »De åtta», inte minst för den som 1911 blev hans hustru, Sigrid Hjertén. Men under dessa år, då kritikernas flertal var tämligen oförstående för de nya strävandena och publiken närmast avvisande, gav Grünewald's litterära och polemiska begåvning åt honom en inofficiell roll som den moderna konstens särskilda talesman, och hans egen konst stod därför också mer än andras i uppmärksamhetens centrum. 

Till detta bidrog också den utdragna striden om utsmyckningen av vigselrummet i Stockholms rådhus, där Grunfeld's 1913 inlämnade förslag prisbelönades men aldrig kom till utförande. Rummets karaktär gjorde, att diskussionen fördes med hetta och med ofta osakliga argument både i press och beslutande instanser.

Första världskrigets år tillbringade Grünewald huvudsakligen i Stockholm, där han från 1913 hyrde en ateljé på Katarinavägen med utsikt över Stockholms inlopp och Staden mellan broarna, som därefter hört till hans ständigt återkommande motiv. För övrigt var hans ämneskrets mycket varierande, figur, landskap, interiör, stilleben. För nutidens ögon framträder hans stafflimåleri från dessa år som den gyllene perioden i hans stora oeuvre.
 





Efter krigsslutet, sedan vägen till Europa öppnats, delade Grünewald sin tid mellan Sverige och vidsträckta resor på kontinenten, mestadels i Frankrike, Spanien och Italien, och han hade också 1920—31 sitt egentliga hem i Paris. Det blev erkännandets och framgångens år. Den riktning han representerade blev äntligen accepterad på bred front, och vad som kanske mer än något annat bidrog därtill var hans egen framgång med dekorationerna till operan »Simson och Delila» 1920. Den »onatur», som varit så svårsmält på tavlor, anammades som ett praktfullt fantasteri på scenen och öppnade även de ovilligas ögon för förtjänsterna hos ett av verkligheten obundet måleri. Men själv var han färdig med de Matisseinspirerat plana ytornas konst.





Isaac Grünewald: "Det sjungande trädet", 1914
  Courtesy Norrköpings Konstmuseum




På sina resor odlade han med förkärlek akvarell och gouache, och redan dessa målningars karaktär av reseannoteringar, snabbskisser, gör det naturligt att de står närmare den traditionella, realistiska konsten än t ex hans ateljéutsikter över Stadsgården. Men den rika färgen behöll han, och det kunnande om färgkontraster och ljusåtergivning som varit det gångna decenniets eftersträvade mål gav en märklig intensitet och värme åt hans sydländska landskapsscenerier. Han deltog livligt i det parisiska konstlivet och utställde med framgång i världsstaden och på särskild inbjudan även i Bruxelles. På internationella samlingsutställningar syntes hans namn ofta i såväl Europa som USA. Det var då ofta hans akvareller och gouacher som särskilt uppmärksammades.







I de ateljémålade figurbilderna var det påfallande att Grünewald, 10-talets ytbundna arabeskmålare, eftersträvade en påtaglig plasticitet. Han modellerade sina naketmodeller med eruptiv kraft och ägnade allt större intresse åt sitt porträttmåleri, där han trots brokigare färgskala och bredare maner ställde in sig i ledet av dem, som fullföljer en realistisk tradition. I själva verket blev han också under 30-talet en av våra mest eftersökta officiella porträttörer (bl a stads-fiskal L Stendahl och generaltulldirektör Wohlin 1929, prins Eugen 1931, prinsessan Ingrid 1932, professor The Svedberg och bokförläggare K O Bonnier 1934).

Efter succén med Simson och Delila genomförde Grünewald en rad dekorationsuppgifter. Redan 1921 gjordes utkast till Oberon, som uppfördes 1925, och av många bedömare ansetts vara hans mest kongeniala verk för scenen. Han arbetade också för Dramatiska teatern med uppsättningar av Shakespeares En midsommarnattsdröm 1927, Schillers Fiesco 1930 och Strindbergs Ett drömspel 1935 som mest vägande insatser. Inte minst betydelsefull var hans medverkan vid ett par av de föreställningar, som gjordes i Konserthuset på 1920-talet. 

Eftersom man där inte kunde arbeta med en traditionell kulissuppbyggnad ställdes ännu större krav på dekoratörens gestaltskapande fantasi och på kostymeffekten. Det torde ha varit en av 'Grünewald's främsta förtjänster, att han betraktade dekor och kostymering som ett odelbart helt och i samarbete med regissör och belysningsmästare utvann dramatiskt-koloristiska effekter av ljusförändringar och skådespelargruppering till stöd och förtydligande av handling och stämning. Han lyckades bäst då han fick slösa med dynamiska effekter.
Med sitt deltagande i vigselrumstävlan redan vid 10-talets början hade Grunfeld dokumenterat sin önskan och förmåga att ge sig i kast med monumentaluppgifter. Trots att diskussionen om dessa skisser väcktes på nytt 1934, då konstnären presenterade ett omarbetat förslag, blev det dock inget resultat av detta projekt. Det enda större uppdrag han fick fullfölja var dekoreringen av Konserthusets lilla sal, som han efter barockmönster fyllde med grupper av nakna figurer, återgivna i en skala av brunrött och blågrått, som ger en varm och nästan intim helhetston åt det överhöga rummet. Uppdraget slutfördes 1926 på rekordtid. 

Genom samme arkitekt, Ivar Tengbom, fick han 1928 uppdraget att smycka en vägg i Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan och utförde också senare några uppdrag för privata villor och restauranter m m. Hans verksamhet för Rörstrand, där han utförde ett antal mestadels figurmålade dekorativa keramikpjäser 1943, ledde till att Malmö stadsteater 1946 smyckades med en keramikvägg av hans hand.

Grunfeld var en överlägset skicklig, kanske en smula för elegant tecknare, som odlade denna konstart både av nöje och därför att han principiellt ansåg tecknandet nödvändigt för att hålla ögats skärpa och handens skicklighet vid liv. Han genomförde också några illustrationsuppdrag, främst Levertins Kung Salomo och Morolf 1922 och Heidenstams Vallfart och vandringsår 1929.

På 30-talet bosatte sig Grünewald i Saltsjöbaden, där han efter skilsmässa (1937) från Sigrid Hjertén, som blivit obotligt sinnessjuk, levde med sin andra hustru, målarinnan Märta Grundell. De nazistiska våldsdåden mot hans rasfränder berörde honom djupt. Såväl dessa olycksbådande förebud som det därefter följande kriget kom honom att återigen bli rotfäst i Sverige. Av blomsterprakten i den egna trädgården och av skärgårdsnaturen kring Saltsjöbadsvillan inspirerades han till en förnyad, jämn ström av stafflimålningar i olja. Han fann också en ny motivkrets i Lapplandsfjällen, vars höstliga färgprakt fascinerade honom. 

Det är förbluffande att se, hur han, särskilt i några vintermålningar, återknyter tråden till lärargenerationen och framförallt till Karl Nordström, därtill givetvis inspirerad av de nordiska motiven. Själv utövade han i sin tur en intensiv lärarverksamhet, dels som professor vid Konsthögskolan 1932—42, dels vid en egen målarskola, startad 1942. 

Han var den förste i sin krets som blev invald som ledamot i Konstakademin, och han tillhörde den första kretsen av lärare, som tillsattes efter Konsthögskolans omorganisation efter moderna, fria, för att inte säga banbrytande principer. Han fick därigenom tillfälle att spela en praktisk roll vid omformningen av den gamla föraktade akademin till en institution, som kunde tjäna den levande konstens intressen. Grünewald var en pedagog som engagerade sig livligt i sina elevers studier och personliga förhållanden, och han var därför också eftersökt som lärare. Hans principiella tänkande över konstens och konstnärernas villkor och hans lätthet att kläda sina tankar i ord har säkert därvid varit en positiv faktor.

Redan på Matisses skola hade Grünewald och hans sv kamrater knutit kollegiala vänskapsband med de konstnärer från övriga nordiska länder, som också arbetade där. Han blev därför en av förespråkarna för det nordiska samarbetet, bl.a i fråga om utställningar. Ingenting kunde därför vara naturligare än att han våren 1946, sedan gränserna åter öppnats, flög till Norge för att träffa kolleger och diskutera framtidsplaner. Vid hemfärden inträffade den olycka, som skulle kosta både hans och hans makas liv.

Isaac Grünewald var något av en ledargestalt för den nya moderna konsten i Sverige. Han brukade säga ett "det är en målnings första plikt att vara en fest för ögat" och det gäller verkligen för hans målningar som är väldigt detalj- och färgrika. 

Redan som barn tyckte han om att tillverka färgglada saker: sprattel-gubbar som han målade i glada färger. Det berättas att en kapten köpte en sprattelgubbe av honom och betalade en hel krona. Det var mycket pengar på den tiden och Grünewald blev nog glad för hans föräldrar hade det inte så gott ställt. 

Grünewald började sin konstnärs-utbildning i Stockholm, men reste snart till Paris för fortsatta studier. Där blev han elev hos den berömde konstnären Matisse. Han var med och startade en grupp som kallades "De unga". Det var en skara konstnärer som träffades för att diskutera konst och ordna utställningar. En av medlemmarna i gruppen var Sigrid Hjertén, som så småningom blev hans fru.

Paret Grünewald-Hjertén samarbetade ofta och målade många gånger samma motiv: utsikter, interiörer eller sonen Ivan. De målade expressionistiskt, vilket innebär att konstnären målar det han själv känner och upplever, inte exakt som det ser ut. 

1938 blev han professor vid konstakademin i Stockholm. Han var bekant med flera av dåtidens stora konstnärer och rörde sig ofta i Europas huvudstäder, mest i Paris. Hans konst blev så småningom känd och uppskattad, även om en del anklagade Grünewald för att alltför många motiv i hans tavlor mest handlade om fest, umgänge, badstränder, parker eller utsikt över strand och vatten. Det ansågs en smula ytligt och glamouröst. 

Han målade många tavlor och han gjorde dem snabbt, det tyckte inte andra konstnärer och kritiker om. Han var också en känd scenograf, som alltså ritade och målade hur skådespelares dräkter skulle se ut på teatern. 

1946 omkom Grünewald i en flygolycka utanför Oslo.




Käldar Riksarkivet

Gertrud Serner