Tuesday, September 13, 2016




















LANDET MELLAN 
ÖSTER OCH VÄSTER

1927


Marcus Ehrenpreis



Långfärden från Stockholm till Madrid verkar befriande som en sjöresa. Det kommer över en denna ljuvliga förnimmelse av frigjordhet, som förlånar färden ett eget värde, oberoende av målet. Du bor hundra timmar i järnvägsvagnen ensam och anonym, avskuren från alt och alla. Du har lämnat livets träldom, ingen och intet kan nå dig. Du har tagit bort etiketten som klistrats på din panna, du är blott och bart människa. Du har avskakat alldagens tvångströja och du kan obehindrat röra dina lemmar. Du är fri! 



Tacksamt varseblir du resans första välgärningar: ensamheten och anonymiteten. Du är ostörd med dina tankar, din själ är på besök hos dig, utan att någon obehörig stör eder samvaro. Du är okänd i en omgivning av okända en gåta bland gåtor. Livets överskådliga enformighet är borta, du kan vänta dig vilken överraskning som helst. Hemma behöver du inte ens titta i livets bok, du kan den utantill och du vet precis vad som står på nästa sida, här måste du ordentlig öppna ögonen, ty mycket är nytt och alt är annarlunda.

Här befinner du dig gentemot det obekanta i ständig spänning innfor det som nästa ögonblick kan bringa dig ett oäntlandskap, en sällsamm stadsbild eller en märkvärdig människa. Du har fått tid. Hemma lever du med klockan i handen och det är som stöde stillsyningsmannen bakom dig med sin urgamla egyptiska maning: Fullgör ditt dagsverke!” Här tillhöra dygnets tjugufyra timmar helt och hållet dig. Du kan sova eller vaka du kan tänka eller stirra ut i luften du kan tala eller tiga. Du har fått rum. Världen har blivit större vidare och rikare. Hemma ser du tillvaron blott genom fönstret i ditt arbetsrum, härute sitter du som i ett hus med glass, med fri utsikt åt alla håll och du varseblir att livet har mera än den ena sida som ligger i ditt vanliga synfält. Du ser andra världer än din gata andra manniskor än dina grannar. 



Jag tycker att man gör orätt i att i jäktande fart räsa genom världen. För min del föredrar jag att resa sakta, att stanna på vägen där jag kan möta märklga ting att dröja ibland för att känna på världens puls. Konsten att resa är till en del konstan att provosera. Just det tilfälliga och oförutssedda utgör resans stora sensation,: att i förbi farten vandra genom en obekant plats ock lyssna till dess melodi eller att bland intetsagande medresande plötsligen upptäcka en människa som man ej mera ville forlat ur sikte I järnvagsvanne erfar man något av fiskaren spännings man har kastat ut nätet och undrar vad det kan skänka.



Jag är på väg til södern til värmen till mölnfria himlar till en solbelyst jord tillförnöjsamma ock nöjda människor. Jag är ock pä väg till ett spörsmål til ett land som mera än något annat är laddat med spänningar ock motsättningar ock obegripligheter Spanien är landet mellan Öster ock Väster både genom sitt läge ock sina öden.

I norden resa sig Pyreneerna likt en igenslagen port i söder sträcker Andalusiens ökenartade landskap sina arma mot den nordafrikanska kunsten. Här ha sedan urminnes tider Orient ock Occident stämt möte. Här behärskas historia ock nutid av det på en gang tragiska ock fruktbara spänningsförhållandet mellan motsatta livsmakter. Det lockar mig i hög grad att med egna ögon få se denna levande väst-östliga syntes som föresvävar mången såsom ett allmänskligt framtidsmål, vart att eftersträvas. 

En tröstlös kulturpessimism dekreterade, att Öster och Väster äro två oförsonliga livsmakter, vilka ”aldrig skola mötas.” I Spanien hava de mötts och skapat positiva livsvärden. Här hava de framträtt både i kamp och samverkan, både skapande och förstörande. Spanien är på en gång Europa och Afrika, det är både medeltid och nutid. Det har i alla tider varit religioners och kulturens kampplats och experientalfält. Sex stora nationer byggde och bodde på denna jord och alla ländade kvar något av den egna arten.

Landets natur förenar alla klimat, från det alpinska till det tropiska. Denna jord frambringar alla produkter: vin och dadlar, bambu och bananer, paryrus, sockerrör och bomull. Klimat och historia hava här danat en människotyp, som i mångt och mycket skiljer sig från den europeiska. Framför allt en oerhört begåvad människotyp, med enoförstörbar vitalitet. 

Måhända har inget annat land frambragt så många stora män som det fattiga och hemsökta Spanien. Det interesserar mig ofantligt att komma i beröring med den spanska människan, bäraren av ett sådant mångskiftande arv, produkten av sådana klimatiska motsättningar och av en så heroisk historia. Den spanska människan är mera än någon europeisk människa både Öster och Västeland.

Hon är arier med semitisk blodblanding, katolik med muselmanska traditioner, europe med orientaliska instinkter. Spanjoren, sådan vi känna honom från litteraturen, är heroisk och grotesk, fantastisk och småaktig, han är vidhjärtad idealist och slug krämare, han er ridderlig och valdsam, romantisk och sinnelig, realist och drömmare, Don Quijote och Sancho Panza. Han är den förtrollade kungasonen, vilken Calderon i ”La Vida es sueno, (Livet är en dröm) symboliserat, ömsom fange, ömsom konung, så att han till slut inte mera kan skilja mellan verklighet och illusion.

Detta land har danat och förstört vitt skilda kulturer, andliga såväl som materiella (Es Espana) - sager Ganivet - han arrancado muchos arboles y muchas idcas”), men det har bevarat kvarlevor av alla. Det har alstrat den moriska och judiska högkulturen, Grecos och Velazquez’ djupt mänskliga konst, det fulländade dramat, ridderligheten och Don Juan romantiken, den mest brinnande katolicismen, mot reformationen, tjurfäktningen, inkvisitionen.

Det har fött Seneca, Cid Campeador och Torquemada, Averrhoes och Calderon, den heliga Teresa, Gabirol, Gongora, Maimonides, Cervantes. Det har upptäckt Amerika och Indien, det gav upphov till läran om blod cirkulationulationen. Det har skapat och förlorat det största kolonialvälde, det har - näst England - det mest utbredda språket )spanska talas av nära hundra miljoner människor).

Spanjoren är stolt over att hans land kan uppvisa ”los torreors mas valientoes las catedrales mas maravillosas, las ninas mas lindas.” (de tappraste tjurfäktarna, de underbars katedralerna, de vakraste flickorna). Vilka motsätningar på så gott som alla områden - till och med i det paradisets Andalusia - till öknar. En jord som frambringar alla europeiska trädarter och som är den trädfattigaste i världen. En sydlig himmel med en evigt lysande sol, och på samma gång en decimerad befolkning (42 människor på en kvardratkilometer, tredjedelen av det motsvaranda antalet i Italien) och en karg jordavkastning (den brukade jorden i Andalusien ger en avkastning motsvarande fjärdedelen av Bayerns)

Detta är for mig icke en turistfärd till et främmade land: Spanien är ett av mina andliga hemland, där jag i andanom tilbragt en del av min ungdom. Det judiska Spanien har för mig betytt ljus och mörker, uppsving och förnedring. Där upplevde jag den judiska andens guldålder, där umgicks jag vid Tajo och Guadalquivir med ett nytt släkte av gudsfylda psalmistet och förkunnare - de enda ljusbärarna i den mörka medeltiden. Men där led jag och med de svårt prövade religionsförföljelsens och inkvisitionens offer; jag följde med de fördrivna på den tragiska väg up i den vida världen. Jag är själslig förknippad med detta land, som på en gång drager mig och stöter mig bort.

Reser man till Spanien, så reser man i viss mån till en högskola för kulturproblem, där vi alla har något att lära. Inför den apokalyptiska sammanstötningen mellan Panasien och Paneuropa, som just i våra dagar förbereder sig, inför det lidelsefulla sökandet efter nya livsvärden, som uppfyller de bästa i vår tid, hava vi alla anledning att lyssna till det som Spanien, det mångprövade och livsstarka, det fattige och lyckliga, det förödmjukande och stolta, har att säga oss. ”Quien dice Espana dice todo,” - den som säger Spanien, han säger alt.





 Sthm: Gebers, 1927.   
Bland kapitelrubrikerna: "På väg till Madrid", "Toledo. Generationernas stad", "Tjurfäktning i Granada" och "Sommardagar i Marocko".