Tuesday, June 13, 2017

Lise Meitner, sculpture. University in Berlin


Meitner’s nephew, Otto Robert Frisch, said 
that Meitner’s university teacher, Ludwig 
Boltzmann, “gave her the vision of physics as
 a battle for the ultimate truth, a vision 
she never lost.”

Lise Meitner (7 November 1878 – 27 October 1968) was an Austrian-Swedish physicist who worked on radioactivity and nuclear physics. Otto Hahn and Meitner led the small group of scientists who first discovered nuclear fission of uranium when it absorbed an extra neutron; the results were published in early 1939. Meitner and Otto Frisch understood that the fission process, which splits the atomic nucleus of uranium into two smaller nuclei, must be accompanied by an enormous release of energy.

Meitner with actress Katharine Cornell and physicist Arthur Compton
 on 6 June 1946, when Meitner and Cornell were receiving awards
 from the National Conference of  Christians and Jews

This process is the basis of the nuclear weapons that were developed in the U.S. during World War II and used against Japan in 1945. Nuclear fission is also the process exploited by nuclear reactors to generate electricity.

Meitner spent most of her scientific career in Berlin, Germany, where she was a physics professor and a department head at the Kaiser Wilhelm Institute; she was the first woman to become a full professor of physics in Germany. She lost these positions in the 1930s because of the anti-Jewish Nuremberg laws of Nazi Germany, and in 1938 she fled to Sweden, where she lived for many years, ultimately becoming a Swedish citizen. 

Meitner received many awards and honors late in her life, but she did not share in the 1944 Noble Prize in Chemistry for nuclear fission that was awarded exclusively to her long-time collaborator Otto Hahn. In the 1990s, the records of the committee that decided on that prize were opened. Based on this information, several scientists and journalists have called her exclusion "unjust", and Meitner has received a flurry of posthumous honors, including the naming of chemical element 109 as meitnerium in 1997.

Lise Meittner (1878 - 1968) with Science Talent Search
finalists 1946, Catholic University of America

She was born Elise Meitner on 7 November 1878 into a Jewish upper-middle-class family in Vienna, 2nd district (Leopoldstadt), the third of eight children. Her father Philipp Meitner was one of the first Jewish lawyers in Austria. She shortened her name from Elise to Lise.

The birth register of Vienna's Jewish community lists Meitner as being born on 17 November 1878, but all other documents list her date of birth as 7 November, which is what she used. As an adult, she converted to Christianity, following Lutheranism, and was baptized in 1908. 

Meitner's earliest research began at age 8, when she kept a notebook of her records underneath her pillow. She was particularly drawn to math and science, and first studied colors of an oil slick, thin films, and reflected light. Women were not allowed to attend public institutions of higher education in Vienna around 1900, but Meitner was able to achieve a private education in physics in part because of her supportive parents, and she completed in 1901 with an "externe Matura" examination at the Akademisches Gymnasium. 

Meitner studied physics and went on to become the second woman to obtain a doctoral degree in physics at the University of Vienna in 1905 (her dissertation was on "heat conduction in an inhomogeneous body"). While at the University, she took her studies very seriously. Because she was unsure if she wanted to study mathematics or physics, she attended multiple lectures in both areas of study, "taking more notes than the registered students". 

While studying a beam of alpha particles, she found that scattering increased with the atomic mass of the metal atoms, in her experiments with Collimators and metal foil, which led Ernest Rutherford later on to the nuclear atom, and which had been her forte, submitting her report of same to the Physikalische Zeitschrift on 29 June 1907.

After she received her doctorate, Meitner rejected an offer to work in a gas lamp factory. Encouraged by her father and backed by his financial support, she went to the Friedrich-Wilhelms-Universität in Berlin where famous physicist Max Planck allowed her to attend his lectures, an unusual gesture by Planck, who until then had rejected any woman wanting to attend his lectures.

Max Karl Ernst Ludwig Planck,(1858 – 1947)
was a German theoretical physicist whose
discovery of energy quanta won him the
Nobel Prize in Physics in 1918.

After one year of attending Planck's lectures, Meitner became Planck's assistant. During the first years she worked together with chemist Otto Hahn and together with him discovered several new isotopes. In 1909 she presented two papers on beta-radiation. She also, together with Otto Hahn, discovered and developed a physical separation method known as radioactive recoil, in which a daughter nucleus is forcefully ejected from its matrix as it recoils at the moment of decay.

Otto Hahn (1879 – 1968) was a German chemist and pioneer
in the fields of radioactivity and radiochemistry. He was exclusively
awarded the Nobel Prize in Chemistry in 1944 for the discovery
 and the radiochemical proof of nuclear fission. He is referred to
as the father of nuclear chemistry.

In 1912 the research group Hahn–Meitner moved to the newly founded Kaiser-Wilhelm-Institute (KWI) in Berlin-Dahlem, south west in Berlin. She worked without salary as a "guest" in Hahn's department of Radiochemistry. It was not until 1913, at 35 years old and following an offer to go to Prague as associate professor, that she got a permanent position at KWI. 

In the first part of World War I, she served as a nurse handling X-ray equipment. She returned to Berlin and her research in 1916, but not without inner struggle. She felt in a way ashamed of wanting to continue her research efforts when thinking about the pain and suffering of the victims of war and their medical and emotional needs. 

In 1917, she and Hahn discovered the first long-lived isotope of the element protactinium, for which she was awarded the Leibniz Medal by the Berlin Academy of Sciences. That year, Meitner was given her own physics section at the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry. 

In 1922, she discovered the cause of the emission from surfaces of electrons with 'signature' energies, known as the Auger effect. The effect is named for Pierre Victor Auger, a French scientist who independently discovered the effect in 1923. 

In 1926, Meitner became the first woman in Germany to assume a post of full professor in physics, at the University of Berlin. In 1935, as head of the physics department of the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry in Berlin-Dahlem (today the Hahn-Meitner Building of the Free University) she and Otto Hahn, the director of the KWI, undertook the so-called "transuranium research" program. This program eventually led to the unexpected discovery of nuclear fission of heavy nuclei in December 1938, half a year after she had left Berlin. She was praised by Albert Einstein as the "German Marie Curie". 

While at the Kaiser Wilhelm Institute, Meitner corresponded with James Chadwick at the Cavendish Laboratory at Cambridge. As Chadwick and others were attempting to prove the existence of the neutron, Meitner sent Polonium to Chadwick for his experiments. Chadwick eventually required and received more polonium for his experiments from a hospital in Baltimore, but he would remain grateful to Meitner. Later, he said he was "quite convinced that [Meitner] would have discovered the neutron if it had been firmly in her mind, if she had had the advantage of, say, living in the Cavendish for years, as I had done." 

In 1930, Meitner taught a seminar on nuclear physics and chemistry with Leó Szilárd. After the discovery of the neutron in the early 1930s, the scientific community speculated that it might be possible to create elements heavier than uranium (atomic number 92) in the laboratory. A scientific race began between the teams of Ernest Rutherford in Britain, Irène Joliot-Curie in France, Enrico Fermi in Italy, and Meitner and Hahn in Berlin. At the time, all concerned believed that this was abstract research for the probable honour of a Nobel prize. None suspected that this research would culminate in nuclear weapons.

When Adolf Hitler came to power in 1933, Meitner was still acting as head of the physics department of the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry. Although she was protected by her Austrian citizenship, all other Jewish scientists, including Szilárd, Fritz Haber, her nephew Otto Frisch, and many other eminent figures, were dismissed or forced to resign from their posts. Most of them emigrated from Germany. Her response was to say nothing and bury herself in her work.

After the Anschluss in March 1938, her situation became difficult. On July 13, 1938, Meitner, with the support of Otto Hahn and the help from the Dutch physicists Dirk Coster and Adrian Fokker, departed for the Netherlands. She was forced to travel under cover to the Dutch border, where Coster persuaded German immigration officers that she had permission to travel to the Netherlands. She reached safety, though without her possessions. Meitner later said that she left Germany forever with 10 marks in her purse. Before she left, Otto Hahn had given her a diamond ring he had inherited from his mother: this was to be used to bribe the frontier guards if required. It was not required, and Meitner's nephew's wife later wore it.

An appointment at the University of Groningen did not come through, and with the help of Eva von Bahr and Carl Wilhelm Oseen she went instead to Stockholm, where she took up a post at Manne Siegbahn's laboratory, despite the difficulty caused by Siegbahn's prejudice against women in science. Here she established a working relationship with Niels Bohr, who travelled regularly between Copenhagen and Stockholm. She continued to correspond with Hahn and other German scientists.

Eva von Bahr (1874 – 1962) was a Swedish physicist and teacher at a 
folk high school. She was the first woman in Sweden to become a 
docent in physics. She is known for her friendship and support of the
physicist Lise Meitner

On occasion of a lecture by Hahn in Niels Bohr's Institute he, Bohr, Meitner and Frisch met in Copenhagen on November 10, 1938. Later they continued to exchange a series of letters. In December Hahn and his assistant Fritz Strassmann performed the difficult experiments which isolated the evidence for nuclear fission at their laboratory in Berlin-Dahlem. The surviving correspondence shows that Hahn recognized that 'fission' was the only explanation for the proof of barium (at first he named the process a 'bursting' of the uranium), but, baffled by this remarkable conclusion, he wrote to Meitner.

The possibility that uranium nuclei might break up under neutron bombardment had been suggested years before, notably by Ida Noddack in 1934. However, by employing the existing "liquid-drop" model of the nucleus, Meitner and Frisch, exclusively informed by Hahn in advance, were therefore the first to articulate a theory of how the nucleus of an atom could be split into smaller parts: uranium nuclei had split to form barium and krypton, accompanied by the ejection of several neutrons and a large amount of energy (the latter two products accounting for the loss in mass). She and Frisch had discovered the reason that no stable elements beyond uranium (in atomic number) existed naturally; the electrical repulsion of so many protons overcame the strong nuclear force. They also first realized that Einstein's famous equation, E = mc2, explained the source of the tremendous releases of energy in nuclear fission, by the conversion of rest mass into kinetic energy, popularly described as the conversion of mass into energy. Ironically, Meitner was motivated to begin these calculations in order to show that Irene Joliot-Curie's interpretation of some experiments violated the liquid drop model.

A letter from Bohr had sparked the above inspiration in December 1938: he commented on the fact that the amount of energy released when he bombarded uranium atoms was far larger than had been predicted by calculations based on a non-fissile core. But Meitner and Frisch later confirmed that chemistry had been solely responsible for the discovery, although Hahn, as a chemist, was reluctant to explain the fission process in correct physical terms.

In a later appreciation Lise Meitner wrote: The discovery of nuclear fission by Otto Hahn and Fritz Strassmann opened up a new era in human history. It seems to me that what makes the science behind this discovery so remarkable is that it was achieved by purely chemical means. 

And in an interview with the West German television (ARD, March 8, 1959) Meitner said: Otto Hahn and Fritz Strassmann were able to do this by exceptionally good chemistry, fantastically good chemistry, which was way ahead of what any one else was capable of at that time. The Americans learned to do it later. But at that time, Hahn and Strassmann were really the only ones who could do it. And that was because they were such good chemists. Somehow they really succeeded in using chemistry to demonstrate and prove a physical process. 

Fritz Strassmann responded in the same interview with this clarification: Professor Meitner stated that the success could be attributed to chemistry. I have to make a slight correction. Chemistry merely isolated the individual substances, it did not precisely identify them. It took Professor Hahn's method to do this. This is where his achievement lies. 

Hahn and Strassmann had sent the manuscript of their first paper to Naturwissenschaften in December 1938, reporting they had detected and identified the element barium after bombarding uranium with neutrons; simultaneously, Hahn had communicated their results exclusively to Meitner in several letters, and did not inform the physicists in his own institute. 

In their second publication on the evidence of barium (Die Naturwissenschaften), 10 February 1939) Hahn and Strassmann used for the first time the name Uranspaltung (uranium fission) and predicted the existence and liberation of additional neutrons during the fission process (which was proved later to be a chain reaction by Frederic Joliot and his team). Meitner and Frisch were the first who correctly interpreted Hahn's and Strassmann's results as being nuclear fission, a term coined by Frisch, and published their paper in Nature. Frisch confirmed this experimentally on 13 January 1939. 

These three reports, the first Hahn-Strassmann publication of January 6, 1939, the second Hahn-Strassmann publication of February 10, 1939, and the Frisch-Meitner publication of February 11, 1939, had electrifying effects on the scientific community. Because there was a possibility that fission could be used as a weapon, and since the knowledge was in German hands, Szilárd, Edward Teller, and Eugene Wigner jumped into action, persuading Albert Einstein, a celebrity, to write President Franklin D. Roosevelt a letter of caution. 

In 1940 Frisch and Rudolf Peierls produced the Frisch-Peierls memorandum, which first set out how an atomic explosion could be generated, and this ultimately led to the establishment in 1942 of the Manhattan Project. Meitner refused an offer to work on the project at Los Alamos, declaring "I will have nothing to do with a bomb!" Meitner said that Hiroshima had come as a surprise to her, and that she was "sorry that the bomb had to be invented."

In Sweden, Meitner was first active at Siegbahn's Nobel Institute for Physics, and at the Swedish National Defence Research Institute (FOA) and the Royal Institute of Technology in Stockholm, where she had a laboratory and participated in research on R1, Sweden's first nuclear reactor. In 1947, a personal position was created for her at the University College of Stockholm with the salary of a professor and funding from the Council for Atomic Research.

The many honors that Meitner received in her lifetime have long been overshadowed by the fact that she did not share the Nobel Prize for nuclear fission awarded to Otto Hahn. On 15 November 1945, the Royal Swedish Academy of Sciences announced that Hahn had been awarded the 1944 Nobel Prize in Chemistry for "his discovery of the fission of heavy atomic nuclei."

At the time Meitner herself wrote in a letter, "Surely Hahn fully deserved the Nobel Prize for chemistry. There is really no doubt about it. But I believe that Otto Robert Frisch and I contributed something not insignificant to the clarification of the process of uranium fission—how it originates and that it produces so much energy and that was something very remote to Hahn." In a similar vein, Carl Friedrich von Weizsackerzsäcker, Lise Meitner's former assistant, later added that Hahn "certainly did deserve this Nobel Prize. He would have deserved it even if he had not made this discovery. But everyone recognized that the splitting of the atomic nucleus merited a Nobel Prize." Frisch wrote similarly in a 1955 letter.

Hahn's receipt of a Nobel Prize was long expected. Both he and Meitner had been nominated for both the chemistry and the physics prizes several times even before the discovery of nuclear fission. In 1945 the Committee in Sweden that selected the Nobel Prize in Chemistry decided to award that prize solely to Hahn. In the 1990s, the long-sealed records of the Nobel Committee's proceedings became public, and the comprehensive biography of Meitner published in 1996 by Ruth Lewin Sime took advantage of this unsealing to reconsider Meitner's exclusion. In a 1997 article in the American Physical Society journal Physics Today, Sime and her colleagues Elisabeth Crawford and Mark Walker wrote: "It appears that Lise Meitner did not share the 1944 prize because the structure of the Nobel committees was ill-suited to assess interdisciplinary work; because the members of the chemistry committee were unable or unwilling to judge her contribution fairly; and because during the war the Swedish scientists relied on their own limited expertise. Meitner's exclusion from the chemistry award may well be summarized as a mixture of disciplinary bias, political obtuseness, ignorance, and haste."

Max Perutz, the 1962 Nobel prizewinner in chemistry, reached a similar conclusion: "Having been locked up in the Nobel Committee's files these fifty years, the documents leading to this unjust award now reveal that the protracted deliberations by the Nobel jury were hampered by lack of appreciation both of the joint work that had preceded the discovery and of Meitner's written and verbal contributions after her flight from Berlin."

Later years

After the war, Meitner, while acknowledging her own moral failing in staying in Germany from 1933 to 1938, was bitterly critical of Hahn, Max von Laue and other German scientists who, she thought, would have collaborated with the Nazis and done nothing to protest against the crimes of Hitler's regime. Referring to the leading German nuclear physicist Werner Heisenberg, she said: "Heisenberg and many millions with him should be forced to see these camps and the martyred people."

In a June 1945 draft letter addressed to Hahn, but never received by him, she wrote: You all worked for Nazi Germany. And you tried to offer only a passive resistance. Certainly, to buy off your conscience you helped here and there a persecuted person, but millions of innocent human beings were allowed to be murdered without any kind of protest being uttered ... [it is said that] first you betrayed your friends, then your children in that you let them stake their lives on a criminal war – and finally that you betrayed Germany itself, because when the war was already quite hopeless, you did not once arm yourselves against the senseless destruction of Germany.

After the war in the 1950s and 1960s, Meitner again enjoyed visiting Germany and staying with Hahn and his family for several days on different occasions, particularly on March 8, 1959, to celebrate Hahn's 80th birthday in Göttingen, where she addressed recollections in his honour. Also Hahn wrote in his memoirs, which were published shortly after his death in 1968, that he and Meitner had remained lifelong close friends. Even though their friendship was full of trials, arguably more so experienced by Meitner, she "never voiced anything but deep affection for Hahn."

In 1947, Meitner retired from the Siegbahn Institute and started research in a new laboratory that was created specifically for her by the Swedish Atomic Energy Commission at the Royal Institute of Technology. She became a Swedish citizen in 1949. She retired in 1960 and moved to the UK where most of her relatives were, although she continued working part-time and giving lectures.

A strenuous trip to the United States in 1964 led to Meitner having a heart attack, from which she spent several months recovering. Her physical and mental condition weakened by atherosclerosis, she was unable to travel to the US to receive the Enrico Fermi prize and relatives had to present it to her. After breaking her hip in a fall and suffering several small strokes in 1967, Meitner made a partial recovery, but eventually was weakened to the point where she moved into a Cambridge nursing home.

She died in her sleep on 27 October 1968 at the age of 89. Meitner was not informed of the deaths of Otto Hahn (d. July 1968) or his wife Edith, as her family believed it would be too much for someone so frail. As was her wish, she was buried in the village of Bramley in Hampshire, at St. James parish church, close to her younger brother Walter, who had died in 1964. Her nephew Frisch composed the inscription on her headstone. It reads: 

Lise Meitner: a physicist who never lost her humanity. 

On a visit to the USA in 1946, Meitner received the honour of "Woman of the Year" by the National Press Club and had dinner with President Harry Truman and others at the Women's National Press Club. She lectured at Princeton, Harvard and other US universities, and was awarded a number of honorary doctorates. She received jointly with Hahn the Max Planck Medal of the German Physical Society in 1949, and in 1955 she was awarded the first Otto Hahn Prize of the German Chemical Society. In 1957 the German President Theodor Heuss awarded her the highest German order for scientists, the peace class of the Pour le Merite. She was nominated by Otto Hahn for both honours. Meitner's name was submitted, also by Hahn, to the Nobel Prize committee more than ten times, but she was not accepted. 

Meitner was elected a foreign member of the Royal Swedish Academy of Sciences in 1945, and had her status changed to that of a Swedish member in 1951. Four years later she was elected a Foreing Member of the Royal Society (ForMemRS( in 1955. She was elected a Foreign Honorary Member of the American Academy of Arts and Sciences in 1960.

Meitner received 21 scientific honours and awards for her work (including 5 honorary doctorates and membership of 12 academies). In 1947 she received the Award of the City of Vienna for science. She was the first female member of the scientific class of the Austrian Academy of Sciences. In 1960, Meitner was awarded the Wilhelm Exner Medal and in 1967, the Austrian Decoration for Science and Art. 

Since Meitner's 1968 death, she has received many naming honours. In 1997, element 109 was named meitnerium in her honour. She is the first and so far only non-mythological woman thus honoured. (Curium was named after both Marie and Pierre Curie.) Additional naming honours are the Hahn-Meitner-Institut in Berlin, craters on the Moon and on Venus, and the main-belt asteroid 6999 Meitner. 

In 2000, the European Physical Society established the biannual "Lise Meitner Prize" for excellent research in nuclear science. In 2006 the "Gothenburg Lise Meitner Award" was established by the University of Gothenburg in Sweden; it is awarded annually to a scientist who has made a breakthrough in physics.In 2008, the chemical, biological, radiological and nuclear defense school of the Austrian Armed Forces (NBC) established the Lise Meitner Award. 

In October 2010, a building at the Free University of Berlin was named the Hahn-Meitner Building; this was a renaming of a building previously known as the Otto Hahn Building. In July 2014 a statue of Lise Meitner was unveiled in the garden of the Humboldt University of Berlin next to similar statues of Hermann von Helmholtz and Max Planck. 

A short residential street in Bramley, her resting place, is named Meitner Close. Schools and streets were named after her in many cities in Austria and Germany. 

Since 2015 AlbaNova university centre in Stockholm has annual Lise Meitner Distuished Lecture. 

Source: Wikipedia

Published by Scandinavian Jewish Forum

Friday, April 14, 2017

Kai Feinberg. Foto: Privat


Kai Samuel Josef Feinberg (f. 1921 i Oslo, død 1995 i Oslo) var en norsk forretningsmann. Foreldrene var Elias Feinberg (1894-1943) og Clara Oster (1885-1942). Hans besteforeldre innvandret fra Litauen i det daværende russiske keiserdømmet. Bestefaren var en av de første forstanderne ved den jødiske menigheten i Oslo. Kai Feinberg var en av de omkring 30 som overlevde deportasjonen av de norske jødene til Auschwitz.

Feinberg var i mange år forstander i Det mosaiske trossamfunn.

Etter krigen arbeidet han i firmaet Bergmetall AS hvor han etter hvert avanserte. Feinberg medvirket til gjenoppbygging av det mosaiske trossamfunn i Oslo etter krigen og var forstander og formann der fra 1976 til 1988. Feinberg var vertskap for Menachem Begin i forbindelse med fredsprisen i 1978.

"Kais beretning inneholder ikke noe sensasjonelt, ikke noe dramatisk. Ingen steder finner vi store ord eller forslitte fraser - kanskje heller ikke noe poetisk skjønnhet i uttrykken - men en stillferdig umiddelbarhet og menneskelig varme, ekthet og ærlighet som har grepet meg sterkere og dypere enn mange av de beretninger jeg tidligere har lest. Kai forteller om en rekke nærmest mirakuløse tilfeldigheter som reddet ham fra den sikre død en rekke ganger, men hans beskjedenhet gjør at han unnlater å fortelle noe annet, noe som kan sies å være minst like mirakuløst som de beskrevne «tilfeldigheter».

Leo Eitinger i forordet
(Feinberg og Stefansen, 1995)

Quisling-regimets statspoliti gjennomførte massearrestasjonene av jødiske menn i Oslo fra tidlig morgen 26. oktober 1942. Feinberg meldte seg 26. oktober 1942 hos politiet i Kirkeveien 23 etter at Gestapo hadde truet med å arrestere søsteren Rakel i stedet. Pengene han hadde på seg ble beslaglagt og han ble sendt videre til Berg fangeleir i Vestfold. 

Den norske hirden sto for vaktholdet. Fangene der arbeidet blant annet med oppbygging av leiren. Faren var formann for den Jødiske hjelpeforeningen og ville heller ikke flykte til Sverige fordi det kunne gjøre Kais situasjon vanskeligere. 

Feinberg ble 26. november 1942 deportert til Auschwitz sammen med de fleste andre jøder som befant seg i Norge. Ved ankomst ble moren og de mindre søskene skilt fra (og sendt i gasskammeret sammen med 346 andre jøder fra Norge - likene ble brent under åpen himmel). Kai og faren ble sendt til Birkenau i Auschwitz-komplekset, deretter til Buna (også kalt Monowitz), en arbeidsleir for IG Farben.

Feinberg ble tatovert med fangenummeret 79108. I januar 1943 døde faren Elias etter omfattende mishandling av vaktene. Våren og sommeren 1943 var Feinberg så svak (av underernæring og sykdom) at han var på nippet til å bli sendt i gasskammeret.

Sommeren 1943 kom legen Leo Eitinger til sykestua der Feinberg var. Nordmannen Nathan Fein var også i leiren. 

I leiren møtte Feinberg en gang leirsjefen Rudolf Höss*, hans 7-8 år gamle datter som spanderte iskrem på Feinberg. 

Vinteren 1943-1944 fikk de litt bedre behandling i form av mat og klær (trolig for å holde opp arbeidskapasiteten). I mai 1944 merket Feinberg at det ble transport inn fanger i et større tempo og at krematoriene ikke hadde nok kapasitet, slik at likene ble brent på store bål utendørs. Høsten 1944 kom det fem-seks ikke-jødiske nordmenn til Auschwitz fra Majdanek, disse fikk Rød Kors-pakker med mat som de delte med Nathan Fein og Kai Feinberg.

Da Feinberg skulle evakueres i slutten av januar 1945 ble han stanset av den rumenske legen Steinberg som ga ham et slag i ansiktet så han svimte av. Feinberg veide på denne tiden omkring 40 kg av normalt 75 kg. 

SS hadde trolig planer om å drepe alle fangene som ikke var evakuert, men på grunn av uventet rask sovjetisk fremrykning rømte SS fra leiren i panikk 25. januar. Han ble etterlatt på sykestuen sammen med 800 andre da Auschwitz ble evakuert i slutten av januar 1945 og ble funnet av sovjetiske soldater som inntok leiren 27. januar. Han var vitne til at SS forsøkte å sprenge gasskamrene og krematoriene for å skjule sporene. Han var også vitne til at noen få gjenværende SS-menn ble henrettet av de sovjetiske soldatene. 

Feinberg ble værende i Auschwitz til april og tok seg da gjennom Polen, Tsjekkoslovakia, Ungarn og Romania til Bucurest og den svenske ambassaden der. I Romania arbeidet han for en organisasjon som hjalp overlevende fra konsentrasjonsleirene.

I Roma arbeidet han i Vatikanet med å klarlegge hva som hadde skjedd med navngitte jøder. Der hadde han også en halvtimes privat audiens med pave Pius den 12 der han fortalte om sine opplevelser. Da han senere fikk høre om pavens unnvikende holdning overfor nazistene og fascistene, angret han på audiensen.

I Basel ble han engasjert av en norsk hjelpeorganisasjon, Norwegian Relief Committee, til å lede en kolonne lastebiler med matforsyninger. Sjåførene var tyske krigsfanger. Feinberg reiste fra Romania og gjennom Italia, Sveits og Tyskland, og kom tilbake til Norge 27. oktober 1945, familiens leilighet var da tatt i bruk av andre som flyttet ut på dagen da Feinberg viste seg. Han var den eneste i familien som overlevde.

Han var vitne ved Nürnbergprosessen. I 1946 ga han en rettslig forklaring til norske myndigheter om det som hadde skjedd og han vitnet i saken mot Wilhelm Wagner.

*Rudolf Höss, tysk nazist, medlem av SS fra 1934. 1940–43 var han kommandant i konsentrasjonsleiren Auschwitz, der han fikk hovedansvaret for nazistenes utryddelse av jødene. Rudolf Höss ble forfremmet til generalinspektør for konsentrasjonsleriene i 1944. Höss stod bak effektiviseringen av utryddelsesapparatet og var den første som tok i bruk gassen Zyklon B. Han bodde selv i leiren med kone og fem barn. Etter krigen ble han arrestert av polske myndigheter, dømt til døden og henrettet. I fengselet skrev han selvbiografien Kommandant in Auschwitz.

Published by Scandinavian Jewish Forum.

Monday, April 10, 2017

Kai Feinberg
 Kilde: Aftenposten 1947

Rystende anklager mot I.G Farbenindustrie.
 Kai Feinberg fra Oslo vitner i Nürnberg 

Nürnberg, 14 november, 1947

Den 26 årige Kai Feinberg fra Oslo ga i retten idag en rystende skildring av hvordan 29 medlemmer av hans familie og nærmeste slekt møtte døden i Auschwitz konsentrasjonsleir.

Den unge nordmannen som er den eneste overlevende av gruppen opptrådte som vitne i den saken mot 23 funksjonærer ved I.G Farben konsernet som nå behandles av en amerikansk krigsforbryterdomstol.

Han sa at fanger som ble sendt for å arbeide i I.G Farbens fabrikk ved Monowitz, vanligvis brøt sammen etter to måneder. De ble deretter sendt tilbake til Auschwitz eller henrettet i gasskamrene.

Feinberg fortalte at han og hans familie ble arrestert av Gestapo i Oslo i oktober 1942. De ble stuet sammen i godsvoger og sendt til den fryktede Auschwitz leiren.

Da de kom fram, ble de kvinnelige medlemmene av familien ble sendt til gasskamrene nesten med en gang. Feinberg selv, hans far og farens to brødre ble funnet arbeidsdyktige.

Vi ble badet, håret ble snauklippet og vi ble stående nakne i 18 timer, sa han. Det var svært koldt, ettersom det var 2. desember 1942. Så fikk vi fangeklærne. Først etter fire dager fikk vi mat – et stykke brød og en halv liter med suppe, som mest besto av vann. Vi ble innkvartert i spesialbehandlingsleiren i Monowitz. 

Forholdene var uutholdelige. Den første arbeidsdagen, juleaften ble vi tvunget til å arbeide helt til kl. 3 om natten. Den 5. januar brøt min far sammen for mine øyene da han måtte bære sekker som veide 50 kilo. To dager senere døde han mens jeg var til stede. Den ene av mine onkler ble sendt til gasskamrene etter å ha skadet armen. Den andre brøt sammen og døde noen uker senere.

Feinberg erklærte at han selv brøt sammen og skulle sendes til gasskamrene, men den bilen som skulle kjøre dit kom heldigvis ikke og han ble isteden sendt tilbake til Auschwitz.

Fanger som arbeidet ved I.C Farben fabrikkene, klarte seg ikke lenger enn i høyden to måneder. Deretter ble de sendt til gasskamrene eller sendt tilbake til Auschwitz, slik som jeg, sa Feinberg (Associated Press).

Kilde: Arbeiderbladet 1947

IG Farben-fabrikk i Monowitz
(nær Auschwitz) 1941

I.G. Farbenindustrie, tidligere tysk kjemikonsern, opprettet 1925 i Frankfurt am Main ved sammenslutning av Tysklands ledende kjemiske bedrifter. Farbenindustrie var i sin tid verdens største kjemikonsern med virksomhet innen alle kjemiens områder, drev også omfattende forskning. 

1945 ble konsernet oppsplittet av de allierte og omfattet da 169 selskaper i vestsonene og 45 i østsonen, i alt ca. 850 fabrikker. I Vest-Tyskland ble kjemivirksomheten videreført i de såkalte Nachfolgegesellschaften ('etterfølgerselskaper'): Hoechst og Bayer 1951, BASF 1952. I Øst-Tyskland ble fabrikkene overtatt av staten. I.G. Farben fortsatte likevel som et børsnotert eiendomsselskap, til det gikk konkurs 2003. 

I.G. Farben gikk 1927 inn i et samarbeid med Norsk Hydro og overtok 25 % av Hydros aksjekapital, mens Hydro overtok aksjer i I.G. Farben. Under den annen verdenskrig overtok konsernet de franske Hydro-aksjer og fikk dermed aksjemajoriteten i selskapet. Etter krigen ble de tyske aksjene overtatt av de franske eiere og den norske stat. 

Før og under den annen verdenskrig var I.G. Farben et meget viktig selskap for det tyske nazistiske styret. Konsernets fabrikker produserte bl.a. ammunisjon og sprengstoff, syntetisk gummi og bensin som erstatningsprodukter, gassen Zyklon B til gasskamrene i konsentrasjonsleirene, samt den første nervegassen. Det brukte under krigen Auschwitz-fanger til slavearbeid i sine fabrikker og hadde i alt over 80 000 krigsfanger og tvangsarbeidere i sin tjeneste. Etter krigen ble flere av konsernets ledere dømt for krigsforbrytelser. 

Kilde: Wikipedia

Tuesday, March 28, 2017

"Escape with Torah" by Willy Gordon
(1918-2003), bronze sculpture by Stockholm
 Great Synagogue on Wahrendorffsgatan
in Stockholm in Sweden.
The sculpture depicts a Jew
 escaping with the Torah scrolls. 

(1918 – 2003)

Willy Gordon (1918 – 2003) was a Swedish-Jewish sculptor and artist. Gordon was born at Ringen in the Russian gubernia of Courland (present day Reņģe, Ruba parish, Saldus Municipality, Latvia) and emigrated with his family to Malmö in 1925, Sweden when he was seven years old. 

He studied sculpture by Nils Sjögren, at the Royal University College of Fine Arts (Konsthögskolan) in Stockholm and later with the Russian artist in exile, Ossip Zadkine in Paris.

Image result for Ossip Zadkine
Ossip Zadkine (1890 - 1967)

Gordon was active in Stockholm for a major part of his life, and there about a dozen of his public sculptures can be found. For example, ”Wives” in the Fruängen centre (1968), ”Living ore" in Karlavägen street in the district of Österhalm in Stockholm and "Flight with the Torah" outside the Great Synagogue, in Stockholm's inner city. In Malmö a monument created by Gordon exists at the cemetery to commemorate all the victims of the Holocaust.

He also created statues of famous people such as the one for tenor Jussi Björling that is exhibited at the Björling Museum in Borlänge, Evert Taube playing the lute (1990) at the Evert Taube terrace in Riddarholmen or a sculpture of Nobel prize laureate Selma Lagerlöf called The Crystal of Pain (Swedish: Smärtans Kristall) in Farsta.

Image result for willy gordon

Gordon also created a monument in honour of Swedish diplomat Raoul Wallenberg in Lidingö, an island outside Stockholm. Wallenberg is famous for saving tens of thousands of Hungarian Jews during the Nazi Holocaust.

En skamplett på sivilisasjonen

Johannes Hestman
Nordlands Avis 1939

Jeg har med stor interesse lest herr Duesunds artikkel om jødespørsmålet – alle tiders spørsmål.

Det er beklagelig at vi i dampens, elektrisitetens og bombeflyets tidsalder ikke er kommet lenger enn at massakrer i tsarens Russland konfiskasjoner og konsenstrajonsleirer i Hitlers totalitære Tyskland - skal bli ikke unntakelsen, men regelen.

De rene raser – den ariske rase er en fiksjon uten historiske beviser.

Tyskeren bør tale sakte om sin germanske rene rase, så oppblandet med slavisk blod folket er blitt gjennom arhundreder.

Mein Kampf’s forfatter, Hitler er selv rasemessig produkt av mange stammers møte.

Antisemitismen er fortellingen om syndebukken og folket som til alle historiske tider måtte ha noen å hevne, uår, uvær eller nederlag på.

Jødefolket, Guds utvalte folk, har hatt den tvilsomme fordel eller triste vanskjebne, å være i skuddet eller i faresonen.

Den kjente svenske dr. Anton Nystrøm utga i 1930 en bok om jødene, Judarne, hos Bonner, et forsøk på å løse problemet. Her får man en fyldig historikk, et ærlig forsøk på å dele sol og vind.

Advokat E. Saxlunds Jøder og Gojim, Aas’s Forlag 1910 var den første bok i emnet i Norge. Den kom i 2 opplag men synes å være kommet i bakgrunnen.

En fyldig kritisk og historisk fremstiling gir dosent dr. philos Hugo Valentin’s bok «Antisemittisme» hos Hugo Geber, 1935.

Samme forfatter har også gitt ut Judarnas Historie i Sverige» likesom nordmannen Harry M. Koritzinsky i 1922 har gitt ut «Jødernes historie i Norge».

I vinterer utga professor Alf Sommerfelt på Grundt Tanums Forlag «Hvad er Race « en serie forelesninger ved universitetet. Jeg søkte kveld etter kveld å komme inn, men folket stod i kø flere timer før foredragene begynte.

Den kjente nervelæge dr. David Abrahamsen som Koritzinsky jøde utga i 1935 på Grundt Tanums Forlag en liten bok «Jeg er jøde», en meget god orienting i dette så sørgelig aktuelle nåtidsproblem.

Endelig har Ernst Sinding hos Gyldendal 1939 gitt ut en saklig og grei orientering, rolig og lidenskapsløs - en protest mot overflate og fanatisme i uraens og materialismen tidsalder.

Det er beklemmende at man midt i overflodens, reklamens, asfaltens, avisenes, sammeslutningenes tid skal jage statsløse mennesker fra land til land, ta fra dem det de eier, drive dem til selvmordet, berøve dem og deres en tarvelig eksistens.

Hvor er svartkjolene, hvor er kirken, «staden på berget» i dette helvede av dumhet, fanatisme og hat?

Har saltet mistet kraften? Er det verdier som kjerring, åker, fe og avkastning – møll og rust – som legger beslag på interessen? Spørsmålet er infamt, men det må besvares.

Johannes Hestman
Nordlands Avis 1939

Monday, March 6, 2017

Symcho i 1939,
strax före han flyr till Ryssland.

Foto: AbstractExpress

S Y M C H O  M O S Z K O W I C Z

 en konstnär utan land

av Karin Algrim

Från Symcho Moszkowiczs porträtt är det lätt att associera till Nelly Sachs flyktingar av rök, till hennes gestaltningar av existenstiell utsatthet.

Båda gör «jordiskt lidande genomskinligt» skildrar mänsklighetens djupa tragedi, talar med brutal nakenhet, öppnar utsikten mot en osynlig värld i sina rapporter från själens landskap och söker i skapandet befria sig från själsbördor. 

Hos Nelly Sacks finns lägerskorstenarna, hos Symcho Moszkowicz fabrikernas tegelobelisker, hos båda finns muren ock flykten (tågen) med obeveklig destination, människoruiner, smärtans hemlighet och en verklighet bortom mänsklig fattningsförmåga. 

Men där Nelly Sachs poesi är spröda skrin, är Symcho Moszkowiczs bilder tysta i sin uttrycksfullhet, förseglade är munnarna och ögonen – eller ett enda öga speglar en smärta utan botten. 

Första gången jag hörde konstnärens namn var vid en intervju med skulptören Ingolf Kaiser i Uppsala. Han berättade om en 19 årings livsangörande möte med Symcho Moszkowicz och kallada honom sin andlige fader. 

Han är den som betytt mest för min personliga utveckling som människa och konstnär, min innställning till moral och til tingen. Och han har räddat mig många gånger. Han lyckades visa vad som var mitt rätta jag, och han uppmuntrade mig att hålla fast vid det som har med mitt urspring att göra, sade Ingolf Kaiser. 

Jag hade inte gjort de saker ja gör idag om jag inte träffat Moszkowicz (De var Kaiser och Moszkowizc med varandra). Jag hade blivit en annan människa, men att inflytandet var så starkt förstod jag långt senare. 

Vem var då Symcho Moszkowicz? 

Han föddes i Polen 1915. Fadern dog tidigt, och han fick avbryta sina studier och gå ut och tjäna pengar för att forsörja familjen. På flykt undan tyskarna i andra världskrigets kaotiska början tillfångatogs han av ryssarna och skickades till hårt arbetsläger, till svält och umbäranden i Ural. Där blev han kvar i fem år. 

Någon gång under 1945 återvände han til hemstaden Lodz och sökte forgäves efter sin familj. Han kom til Wien och sättes i läger for displaced persons. Där hittade hans syster Teresa, hans enda överlevande andförvant, honom och han fick hjälp att komma til Sverige. Det var 1947. Här forsörjde han sig på tillfällighetsjobb, fabriksarbete, tidningsdistribution, diskning och liknande. 

Från början fanns ingen tanke hos Symcho Moszkowicz att bli målare. Det kom en dag när han gick omkring i Stockholm och fick lust att köpa en fargläda. Han skaffade sig pastellfarger och papper, som han klippte i småbitar för att de skulle räcka länge 

Da var han 34 år. Bakom det plötsliga infallet låg säkert en lang process, ett stärkt uttrycksbehov, ett inre tryck. «En kraft jag inte kan motstå drive mig att måla", sade han också. 

Från det tillfälliga i livet vände han sig nu mot det nödvändiga och satte in hela sin vilja. Helhjärtat. Och resultatet blev först trevande, men snart alltmer helgjutet. 

Mylla och grogrund för hans konst var det egna ödet, barndomens syner i judekvarteren, krigets fasor, lågerlivets hårdhet och judeförföljerserna. 

När han fått ihop 200 kronor började han på Otte Skold-Åke Pernbys målarskola och fick snart en gratisplats mot att han standade. Där träffade Ingolf Kaiser honom hösten 1955.

1947, efter fem och ett halvt år i
tvångsarbete och nitton månader i DP läger.
Foto: AbstractExpress

Symcho Moszkowicz bodde i en lägenhet på ett rum och kakelugn högt upp på Bellmansgatan 14. Den var tre ganger fyra meter och takhöjden var inte mycket mer än två meter. Det var vitmålat, kalt och kallt, ungefär 6-8 grader på vintern. I den temperatur målade han och ibland var han tvungen att gå ut och värma sig.

Målningar stod lutade mot väggarna. På golvet låg material, penslar och färg. Han experimenterade och använde praktiskt taget allt, tog, aska från kakelugnen och blandade med lim, tog, sot, pappersbitar, fynd från gatan.

Symcho i sitt Paris studio, 1961
Foto: AbstractExpress

I Det lilla rummet målade han snart bilder som gick från golv till tak. Där utforskade han sitt eget och andras livsmysterium i porträtt och stadsvyer.

Omutligheten, fråvaron av all spekulation och den magnetiska utstrålningen fångade Ingolf Kaiser. Han berättar:

Det fanns hos Moszkowicz ett förhållande till materialet som jag inte träffat på hos andra människor. Vissa delar upp material i dyrbart och skrot. De gränserna var förskjutna hos honom. Han kunde ta materialet i handen och förvandla det, göra guld av det andligt set Alkemistisk förvandla.

Den viktigaste delen av alkemin var inte att göra guld av bly, det var att människans andlighet blev förvandlad under processen.

När hon lever detta liv blir hon själv förvandlad och något av det fanns hos Moszkowicz i hans forhållande till materien. Han kunde direkt förvandla den till något jag som dödlig människe aldrig sett. Hur det kan komma sig vet jag inte. Man kan inte komma åt med ord.
Han använde vilket material som helst och han såg en skönhet och ett direkt värde i skrapet. Jag blev påverkad av ett visst sätt att se. Han har öppnat mina ögon för en ny värld som jag inte skulle haft tillgang til. Det är där hela rikedomen ligger. Jag har märkt att jag tittar in i en annen värld.

Ingolf Kaiser berättar att deras samtal inte bara handlade om filosofi. De kunde lika gärna tala om en skosula. Det var minst lika väsentlig. Symcho Moszkowicz levde under sädan omständigheter att en sula, en gammal ytterrock eller ett bröd spelade en mycket stor roll.

Han hade levt och levde i en sådan fattigdom att en brödsmula kunde vara kvintessensen av liv. En medfånges brödbit skapte honom en gång att överlava en svår infekstion.

Om lagret berättade han aldrig på ett hatiskt sätt. Han talade om arbetet, att man fick hålla på tills man stupade, men han hade upptäckt att russar utanför lagret hade det lika fatigt, att stor nöd rådde.

I motstand och kamp hadde Symcho Moszkowicz härdat tankar och känslor. Han hade enligt Ingolf Kaiser en märklig läggning. Varje människa i hans närhet kände sig upphöjd. Han hade ett sätt att umgås så att man kände sig utvald. Och han hade en ställing av profet.
Bakom hans livssyn ligger, får man förmoda, chassidismen en judisk fromhetsriktning som var stark i Polen, Ukraina och Vitryssland. Den präglades av mystik och livsglädje och växte fram på 1700 talet som en folklig protest mot det judiskt ortodoxa. Den koncentrerade sig på det inre livet, värderade människan högt, betonade vikten av självrespekt och värdighet i tanke och handling och ansåg att det är människans plikt att utveckla och uttrycka sin särart.

Han trodde inte på Gud i vanlig bemärkelse, men ansåg att vara handlingar är av största vikt, att varje handling påverkar och ger något tillbaka. Gör man något illa, finns ingen möjlighet att komma undan. Förr eller senare får man sitt straff.

Symcho Moszkowicz små inkomster gick mest till material. Han svält och var blåfrusen och en dag föll han ihop på stan av hunger och utmattning. Då förstod kamraterna på Akademin stöttde av professor Olle Nyman, att de borde göra något för honom och de kontaktade konstgallerier. Petra tyckte att han var för dyster, krig och galgar, och Gummessons hade programmet spikat för lång tid. Det blev det mindre kända galleriet S:t Nikolaus i Gamla stan. Där debuterade Symcho Moszkowicz i februari 1957. Da var han 39 år.

Konstnären visade poesi i fragment, målad med fasthet och mjukhet: ett hörn av en kallare, kol, tröskeln till en dörr, en bit av ett stuprör, porträtt där han skiftat ansiktuttryck med palettkniv eller lokomotiv där han ristat i färgen.

Han hade tagit fram den triviala vardagens magiska och hemlighetsfulla sida, men av naturen fanns inte ett spår, Han var präglad av staden, av sin uppväxt i trånga judiska Stätel. Hans värld var den nötta stadens och de slitna människornas.

över målningarna var det något avskrapat och naket. Och Symcho Moszkowicz vågade använda svart, den okända fargen. Det var ovanligt i idyllmåleriets Sverige.

Lars Erik Åström skrev i Svenska Dagbladet: «Patenterade stillösningar bryr han sig inte om, utan han målar direkt, fylld av sitt eget patos.

Hans måleri är tungt och trögt, men ändå känsligt i techningen, smutsigt och grovt i färgen som samtidigt ofta får en dov välklang. Det är en konst med inre värden som talar om en konstnär som vet vad han vill och är på väg att finna en egen och riktig form».

I Dagen uttryckte Harry Källmark sin åsikt så här: « . .konstären har något att säga, den saken är klar. Ehuru kanskje vi i vårt välfriserade folkhemsland inte riktigt kan hänga med i hans vokabulär. En sak som man innerst inne har oräk att vara tacksam för. Namnet Moszkowicz torde man dock ha anledning att lägga på minnet.»

I Hans Eklunds recension i Konstrevy kunde man läsa: «Det glimmar emellanåt till av en grulig fränhet. I den borstigt planade formen välbalanserad trots det halvgrova penselsparket är polacken Symcho Moszkowicz, Galerie S:t Nikolaus, en psykologisk berättartalang.»

Den polskfödde konstaren Symcho Moszkowicz visar i sina teckningar förmågan att avläsa en människas ansikte och det mänskliga lidandets historia. Det leder till jamförelse med Gorkij och Dostjevskij. Den anklagande döda blicken du möter.

I dessa ansikten skakar och följer dig länge efter det du lämnat denna fascinerande utställning, skrev Eugen Wrethol bl.a i Morgonbladet och Carl Molin konstaterade i DT att man i detta måleri, som kommer inifrån, finner konstnärens egen utstrålning, hans lidande och luttrade personlighet. Hans medium är maleriskt och helt och hållet konstnärligt.

Om Symcho Moszkowicz uttryckte sig Ulf Linde i Dagens Nyheter: «Han målar med forkärlek huvuden, otilgängliga för konversation och med ostentativt, slutna munnar, fysionomier som betraktar en med yttersta misttänksamhet. Hans färg är skrovlig och foga insmickrande – alla hans verktyg tycks ha varit trubbiga. Men de stämningar han frammanar har en styrka som berör en, hans patetik är inte falsk.»

Två år senare återkom konstären på samma galleri och med en ännu stärkare utställning.
Då var det Torsten Bergmark som recenserade den i Dagens Nyheter.

«. .Symcho Moszkowicz återkommer efter sin framgångsrika debut för ett par år sedan med en utställning i Galerie S:t Nikolaus. Det var förra gången fråmst porträtten som imponerade, ochså nu når han de mest avklarande resultaten i en rad technade ansikten, mycket expressiva, mycket stramt och känsligt technade. Det väsentliga inslaget på denna utställning utgörs emmertid av några stora, nästan sotsvarta målningar, där man i dunklet vagt kan skönja olika föremål. Det fins intensitet i dessa målningar, ett känsloengagemang, men också en högspänd ambition som hotar att spränga både lokalen och den enskilda målningens integritet.»

I Konstrevy rapporterade Eugen Wretholm: «Polacken Symcho Moszkowicz skapade en gång finstämda ting, ett slags färgbehagliga ikoner präglade av ljus melankoli. För att uttrycka sina inre upplevelser behöver han nu en ny färg, torftig som fattigdomen och en stärkt förenklad bildbyggnad med stora hela plan, som inger känslan av något naket och ödsligt. I Paris driver honom svårmodet till en fabriksbyggnads dystra brandgavel, i porträtten breder han ut sorgnas svarta flak. Han har lärt av Modigliani och kanske av Piero della Francesca de långsträckta halsarna, ambitionen att med några få känsliga linjer säga vad en skog av straekc ej formar. Hans färg kan stundom dö bort, stelna till smuts men i allmänhet är relationerna djupt riktiga.»

Denna konstnär med rötter i en värld som nu är helt forsvunnen, den judiska kulturen i östeuropa varierar främst tre motivvärldar: fabriker, järnvägar och porträtt.

Bakom fabrikerna ligger nog dyrköpta erfarenheten från lägeråren järnvägarnas lokomotiv kan symbolisera flykten fångfärden mot Ural och frändernas tågtransporter mot förintelsen, och porträtten är offeröden han mött. Offerdöden.

Foto: AbstractExpress

Med sin stärka moraliska medvetenhet kända han säkert att tigande var brottsligt, att han måsta tala, och han gjorde det på sitt sätt.

Han gjorde det i teckningar, där han genom koncentration förtätat själstämningen, där lidandets eld lever i dufsa skuggansikten och där ögonen ställer avgrundsjdupa frågor. Han gjorde det i målningar med tunga ytor, ruvande mörka farger och blodröda accenter.

Till en början uttrycket han smärta med svart men senare med rött precis som en smed som låter metallen glöda. 

Om sin konstsyn sade Symcho Moszkowicz bland annat: «Jag tycker om målningar med kraft och utryck. För att få fram uttryck behövs inte många fråger. Ofta är det mera kraft i en färg som svart, förutsatt att den äre korrekt och att teckningen uttrycker sanningen.»

Foto: AbstractExpress

Janet Schneider, tidigare chef för museet Queens skriver, "Moszkowiczs upplevelser under kriget outplånligt märkt hans moraliska, metafysiska och estetiska åtaganden, och som sådan, hans personliga historia kan inte skiljas från en förståelse för sin konst." Även om liknande observationer kan göras av ett antal stora artister från andra perioder, verkar det att bara Moszkowicz framkommit från Förintelsen till skapa en sådan konstnärliga arv.

Fixerade säger väsendena mera än i rörelse. Rörelsen är temporär rörelsen forsvinner. Stillheten är evig. 

Mina målningar visar inte bara fattigdomen hos en viss klass människor utan armodet i hela den moraliska existensen» 

Vad han om och om igen gestaltat är alla människor lidande och inte enbart judarnas. Hans dialog med lidandets olösliga problem är allmänligt. Den speglar vår tid och den talar till alla som har modet att nalkas smärtan, som vägar se och känna. 

Symcho Moszkowicz frös på många sätt i Sverige. Han betonade alltid känslolivets överhöghet över tanken . Han ville leva i miljöer där människor visade känslor och det är vi ju inte bra på. 

När han fått ihop pengar reste han alltid til Paris som påminde honom om hans ungdoms Warzawa. Klimatet och rörligheten där passade honom bättre, men det var i Sverige han utvecklade sin stärka andlighet och det var här han kom att stå på höjden av sin formåga.

Foto: AbstractExpress

Sommaren 1959 reste Symcho Moszkowicz till sin syster Teresa Synrop i New York, och i slutet av året slog han sig ner i Paris for gott. Aven där fick han ställning av en profet. Han var en person man lade märke till och drogs till. Människor av alla samhällsklasser kom til hans enkla skrubb överst i ett ungkarlshotell i 24, rue Mouffetard intill Place de la Contrescarpe. Där fick man kliva över sängen för att komma in i rummet som hade en liten glugg mot himlen och bara i en minimal del av rummet kunde man stå rak, resten var snedtak. Toalett och vatten fanns ute i trappen. En naken glödlampa på sin sladd lyste upp alla hans rum, hela hans liv.

Hans parisiska aktiviteter var energiska. Han studerade franska passionerat och upptäckte den franska litteraturen. Där hittade han det han utveklat i sitt maleri sencibelt artikulerat av franska existensialister och av Kafka. Han hade en separat utställning på Galeri Les Caves som blev en kritiker och forsäljningsframgång. 

D. I. Meyer talade i konststidskriften Art om «en samling mycket fina gouacher och målningar» och skrev, att Symcho Moszkowicz behandlar människor, landskap och objekt som om de vore sammansmälta med hans egne bittra och ensamma själ. För att nå det åsidosätter han avsiktligt färg intill ytterlighet och använder bara neutrala och urtvättade färger. 

F Pluchart i kulturinriktade Combat beskrev Symcho Moszkowicz som en originell konstnär som inte behöver söka efter originalitet. Den är redan en del av honom. 

Han skapar ett stort universum, helighetsfullt och från djupet av sig själv, men inte stängt för omvärlden. Hans värld är svar att närma sig. Män när den bara efter en lång resa. 

Kritikern Pluchart såg Moszkowicz som en efterföljare til Breughel, Goya, Souting och Bugget och fortsätte; 

Som de kräver han fulhetens rätt och friheten att förändra naturen till och med i människans ansikte. Men här är förändringen konstruktiv, fulheten vacker och nödvändig.

I hans starka universum lämnar människorna litet åt ödet. Deras kamp är smärtsam, men alltid segerrik. Mannen på gatan, prinsar, luffare och maktens män visar sin storhet i moralisk styrka, värdighet och stolthet. Det finns inget rum för svaghet. Allt detta presenteras på ett enkelt, poetisk språk utan en enda tom fras. 

Snabbt kom Symcho Moszkowicz in i dåtidens litterära och konstnärliga kretsar, deltog i samlingutstälningar och spelade 1962 med i en allegorisk kortfilm – Huoat. 

Men hans livslånga armod bröt ner hälsan. När Ingolf Kaiser träffade honom sista gången 1965 var blicken trött, och året därpå dog han i hjärtinfarkt på Cochinsjukhuset i Paris. Det var den 3 maj 1966. Då höll han enligt uppgift på att förbereda en utställing. 

Hans liv i Paris blev mycket fattigt och oerhört svart trots att han där fann den känsla av tilhörighet han saknat. Men tyvärr fick han leva inte bara på svältgränsen (och ibland under) utan också i ständig ängslan från upphöllstillstånd til uppehållstillstand nåda till sin död vid 51 års alder.

Först begravdes han i svenskgraven på kyrkogården Garonne Colombe vid rue Jules Ferry, men 1969 fick han en egen grav på Bagneux kyrkogården söder om Paris. Det var ett helt liv, kort till åren, men helt. Symcho Moszkowicz var en människa som blev mycket vis innan han dog. På det sättet blev han verkligt gammal och hans liv var avslutat, summerar Ingolf Kaiser.

I samband med den skrev Jean Blot och Nadia Blokh i L’Arche bland annat: «Ansiktena som är det väsentliga på utställningen är träldomens forvandling, i livet och i slingrande linje har de inset rättigheter. Endast ögat behåller sitt oberöende och avslöjar vad det vill. Färgen talar om livet och hoppet. I kolmassan vaknar en blick, en spegel där man upptäcker martyren i vår tid i Øst Europa. Det som hans pensel avslöjar är attlägninar till Goyas personer. De är födda av samma förtvivlan, den som griper som själen när man känner förintets avmakt och att grymheten som ursprung värken har Gud eller ödet utan människan själv.»

I La Galerie des Arts skrev signaturen CB: «Moszkowicz uttrycker lidandet oföragtliga fasor (Pogromer naziläger) i en serie självporträtt och i skövlade och tomma landskap. De resignerade eller tragiska ansikterna. . . är illusjonslösa och fångande med en hyperkänslig exakthet som är nästan outhärdlig. En pessimistisk expressionism och en dokumentation av värde»

När systern kom hem til New York fick hon brev från franska kulturministeriet daterat den 11 juli 1969. Hon hade erbjudit si att avyttra några av bröderns arbeten och chefskonservatorn Jean Leymahie skrev att de på Musee National d’Art Moderne skulle vara ytterst hedrade om de kunde räkna med några arbeten av Symcho Moszkowicz, t.ex en målning och fura til sex teckningar och av de senare especielt ett av de självporträtt som visades på Parisutställningen. Men hon såg ingen möjlighet att resa tilbaka, så museet blev utan verk av honom.

Idag är han representerad i Vatikanmuseet i Rom och på ett konstmuseum i Israel. 1978 var det också en stor minneutsällning på Queens Museum i New York, men hans gamla syster är orolig. Hon vill at brodern målningar ska komma till ett museum och hon är inte ensam om tanken att det är viktigt att Symcho Moszkowicz skal kunna fortsätta att leva genom sitt arbet. 

Ingen släkt finns, och risken är stor att allt skingras om något skulle hända henne. 

Jag träffade Tersa Syro i New York i maj, 1987. Det var exakt tjugo år sedan Symcho Moszkowicz dött. Vi talade och talade om brodern och timmarna tillsammans ackompanjerades av hennas suckar de djupaste suckar jag hört. Bakom dem låg tanke på broderns verk som hon har hand om.

Symcho Moszkowicz öde och konstnärskap är gripande och interessant. Hans verk blev ett fragment, en torso, därför att han började sent i livet och för att ekonomin var sådan att han inte alltid hade tillgång till material och för att umbärande förburkat hans hälsa. Men han efterlämner stora och skakande bilder där vår tids grymhet och fasa fått ansikte och uttryck och der han tvingar oss at inte glömma.

Det var här i Sverige han började måla, her han utbildade seg och här han gjorde sina viktigaste saker. Därför vore det på sin plats att hans bästa arbeten komm til något svenskt museum.

Published with kind permission 
Author Karin Algrim

Published by Scandinavian Jewish Forum